Ja öppna dina ögon någon gång, öppna dem och se att jag faktiskt står här. Att jag står mitt framför dig och bara väntar på dig. Jag är trött på att inte bli sedd av dig, det är som att du kollar över mig och du vet inte va ont de gör att hela tiden försöka visa för dig men att du bara vänder ryggen till. Man hela tiden ska "bevisa" men att det ändå inte verkar spela så stor roll för dig. Du tror jag ändå bara är där, att jag alltid kommer finnas där och att jag som person aldrig kommer få nog av att stå och kolla på när en människa man kämpar för faktiskt inte ens märker av det.

Hur länge ska man orka kämpa för någon eller orka bevisa för någon som uppenbarligen inte ens ser de? Hur mycket man faktiskt försöker! Jag är trött på att försöka och trött på att försöka vara så perfekt som möjligt. Jag är den jag är och jag kan inte ändra på det och tyvärr så är jag inte perfekt. Tyvärr är jag inte den där flickan med det perfekta leendet, perfekta håret, perfekta kroppen. Jag är inte perfekt på något vis men jag är mig själv och det är "take it or leave it". Jag orkar inte sträva efter något som aldrig kommer hända. Jag tänker inte trampa i gamla fotspår om det inte får "oss" att ta nya tillsammans.

På ett sätt saknar jag den du var. Vart är du nu?