Jobbigt det är när man känner att man inte riktigt räcker till. Att ibland ha den känslan att man gjorde ett dumt val att välja en annan väg än andra och flytta ner till karlstad. Jag är 10 mil ifrån mina närmaste vänner men det känns som 10000 tusen mil. Finns så många som jag bara skulle vilja krama om och berätta va mycket jag saknar dem och va glad jag är över att jag har dem i mitt liv.
Så många gånger man lovat varandra att aldrig glida ifrån varann med ändå så gör man det, är det för att man inte orkar hålla fast? eller vet man bara om vart man har varandra? och vet att om det skulle vara något så är de alltid kvar(?)


Jag älskar er och jag finns och kommer alltid finnas kvar.
Jag vill bara att ni ska veta det.