Vet inte ens vart jag ska börja här. Började väl den 25september för 5 år sen nu som jag började träffa Simon Söderlund. En underbar kille men med full i fan i öga och ett underbart sinne. Jag hittade min första kärlek och jag kommer alltid säga att han var det. Det finns inte någonting som kan ändra på det!

För fem år sen var jag 13 år och han var 15. Med detta kan ni nog kanske förstå själv hur omogna vi var. Slut, tillsammans, slut, tillsammans, slut tillsammans. Vårt förhållande har gått ut på det. Eller ja nästan. Ingen av oss två har vart änglar, vi har rent utsagt behandlat varandra så illa ibland. Vi har testat varandra och sett vart våra gränser går, hur mycket vi tål och vart stubinen tar slut och det blir kaos. Vi har hatat, stört oss, slagits(jag), skrikit, gråtit, hotat, spelat, dumpat, sårat..

MEN

Han har varit och kommer alltid var en av de personerna jag kommer ha varmt om hjärtat. Även om vi hatat, stört oss, slagits(jag), skrikit, gråtit, spelat, dumpat och sårat så har vi älskat. Vi har älskat varandra. Vi har delat 5 år tillsammans, inte alltid varit bra men inte alltid varit dåligt heller. Vi har varit med om mycket tillsammans. Vi har gått igenom svårigheter men vi har också haft underbara och fina stunder. Vi har så många minnen tillsammans och det är sånt man har för livet. Vi har varandra för livet! Han vet vart han har mig och jag vet vart jag har honom. 

Jag kommer aldrig ångra oss. Tror inte vi skulle vara de personerna idag om vi inte hade haft våra fem år. Jag gillar mig nu, gillar du dig? ;-)
Jag kan inte dra upp allt vi vart med om här eller något speciellt minne för det blir för många skratt, tårar och ni skulle knappast fatta något av det.

i love you simpis.
puss och kram lisen

ångra aldrig något som en gång fått dig att le