Jag och Andre

Jag saknar det verkligen. Den där känslan när vi gjorde våra sista musiklektioner och gjorde våra låtar för att på tidagen den vecka sjunga för alla som ville höra i gropa. För att senare på dagen åka hem och göra sig klar tillsammans med sina vänner för att åka iväg och kolla på när lärarna gjorde en revy, just för oss. Sen åka iväg till uddeholm för att äta middag med alla nior. Denise och jag läste upp tal för alla och sen sjöng hallelujah...
Sen kommer den där dagen då man vaknar upp i så bra tid för att börja göra sig klar, göra sin fin för att det är sista dagen med klassen, sista dagen med alla nior innan vi gick åt varsit håll. Man samlades tillsammans i skolan där metorerna berättade att vi ska lycka till i livet och med de val vi väljer att göra. Vi ger presenter och man känner hur tårarna redan då börjar komma. Klockan blir mycket och det är dags att gå upp på parkeringen för att ställa upp oss för att gå till kyrkan. Jag fick stå bredvid en av mina bästa vänner, Andre Larsson. När vi väl kom till kyrkan var det dags för prat och betygsutdelning... De ropade upp mig och Denise för vi skulle gå upp och även sjunga i kyrkan, framför alla. Framför alla nior och alla andra som var där för att kolla på oss. Vi lovade varandra när vi tränade på det i musiksalen att i sista versen skulle vi ta varandras hand. Men det slutade inte så, det började så. Vi tog varann i hand och började sjunga. Jag minns så väl när vi stod där uppe, man kollade runt på alla och alla var så himla vackra, alla hade gjort sig så fina för just denna dag. Jag kollade på Linnea och hon grät. När jag kom tillbaka till min plats kom tårarna för mig med, då insåg jag att detta var det sista jag gjorde tillsammans med min klass. Tillsist förklarade de för oss att det var dags att gå ut och ha sommarlov. Man kom ut och äntligen fick man krama sina närmaste vänner, ge dom en ros och säga att man hoppades att de skulle ha en så underbar sommar.

Varje gång jag tänker tillbaka på detta blir jag tårögd, väldigt väldigt tårögd och det får mig att inse att under 7-9 hade jag den bästa klassen man kunde ha. Jag kunde inte önska mig mer än det.

/L.P