Läste på min väns blogg att hon fått tagit bort sin hund som varit med dom i tio år. Alltid varit där när man varit ledsen och alltid varit där när man varit glad. En hund blir som en familjemedlem. Men alltid tar det roliga slut och man måste ta farväl av sin vän. Jag blir alltid blödig när det gäller djur, stora som små. Jag och Linnea har varit vänner så länge och hur många gånger har man inte mötts av bonzos skall och hans goa snosiga pussar? Man tycker det är jobbigt som vän, men då kan man ju bara tänka sig hur det är som familj.

Men Linnea och Eklunds, tänk på att bonzo har det bra nu. Han är i himlen.
farmor ser efter honom, precis som med Bonnie och Selma.

och förresten Linnea, Jag saknar dig...
väldigt väldigt mycket.. ♥