Har tänkt på en grej, många av mina vänner nu har hittat sin kärlek. Jag hade min i fyra år, eller ja. hade och hade. shit the same. Blir iallafall så sjukt avundsjuk när jag tänker på att de faktiskt alltid har någon där som de kan gå till och som de vet alltid stannar. Jag tycker ju att det är väldigt skönt att vara singel men ibland saknar man verkligen någon.

Backar man för att man har blivit så grundligt sårad och är rädd för att bli det igen eller vad är de här egentligen? Är de att man måste börja om på nytt? träffas, inte veta, vara nyfiken, undra.. vad är de?

Va skönt är de inte att veta att man alltid har någon där, alltid någon som bryr sig och någon som väntar på en när man kommer hem. Alltid veta vart man har personen och veta att han/hon inte kollar på någon annan som han kollar på dig. Åh! jag är kär i känslan.

Bara för att jag känner såhär ska jag sätta på deppmusik och drömma mig bort.
men får väl inte glömma att det är skönt att va singel också, ibland....
puss