Satt just och tänkte på att snart, väldigt snart står man där med vita klänningen, studentmössan och sina vänner. Man skålar, sjunger, skrattar, gråter över att man äntligen tagit studenten. Att man klarade det!
Men sen då? vad gör man sen?

Jag vet vad jag vill, jag har bestämt mig och jag ska iväg. För tre år sedan bestämde jag mig, att ifrån hagfors det skulle jag, jag skulle därifrån. Visst jag tog mig bara 10 mil, men det är längre än vad många andra tog sig. Jag tog mig hit och jag har aldrig haft en enda tanke på att börja skolan i Hagfors, aldrig. Förra helgen hade jag vänner här och de berättade att de verkligen ångrade att de inte blev med hit, att de inte verkligen försökte och de berättade även att de aldrig trodde jag skulle klara det, att även jag skulle vara en av dem som skulle komma hem. Men de berättade även hur stolta de var över mig, att jag orkade hålla mig kvar. Jag saknar mina vänner i hagfors varje dag men jag har mina vänner här nu också och det är vänskap som kommer vara förevigt.

Idag satt jag och en vän och fikade, som vanligt börjar vi alltid prata om napa, alla tokiga och crazy saker vi kommer göra där nere, saker vi kommer ångra men ändå saker som vi kommer minnas över livet. Sen börjar allvaret, vi börjar prata om vad vi ska göra efter skolan, då allt dete där som vi tycker är så svårt nu men egentligen är så enkelt är slut. Sen berättar jag hur mycket jag vill det här, hur mycket jag drömmer om det.  
Hur mycket jag ser fram emot att verkligen åka och se vad som sen händer. 
Det gjorde ont i mig när hon kollar på mig och säger att hon inte vill att jag ska åka för tänk om jag inte kommer tillbaka.. när jag tänker på det nu, kommer nästan tårarna, svårt att förstå att man skiljas ifrån sina bästa vänner som man haft inpå sig i tre år och även längre, som man delar allt med.
Jag vill åka till USA och jag ska göra det. Jag ska vara au pair i ett år, vad som händer sen får ödet bestämma. Jag vill leva, uppleva saker. Man ska väl uppfylla sina drömmar? det är mycket som händer på ett år, många förändras och man förändras själv också.

Jag ska, jag vill och jag kommer våga!

Hur gott ser inte detta ut?

För jag blir så dum av dig, säg bara till när var hur
Visst det är väl dumt av mig, men jag blir som blind, jag blir som stum
Jag borde nog lugna mig, dom kommer döma mig
du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig

jag vill kramas och pussas, men du vill knulla mig
Det var så länge sen sist, jag kände hjärtat slå
om det slår gnistor är det knappast dig jag tänder på

Frågan är varför jag åker till hagfors när jag alltid blir att sitta hemma ändå.
Det ska de slutas med nu, ÄNNU en gång.



ovärd kväll, som fan.


Tur att jag har lilla malla på fb ialf, lika stora nördar båda två :-)

Imorgon ska vi baka. DET SKA BLI SÅÅÅ KUL!
och självklart spela sönder Daniel adams-ray, hur braa bra bra??

För er som inte vet så är jag med i värmlandslucia. Tack till er som sagt att kortet är fint och allt. det värmer :-) Jag vet att det är lite svårt för er i hagfors att få tag på tidningar men är det så att någon av er vill ha så får ni säga till så köper jag åt er :-) Tacksam för varje röst, haha.

Lisa - En sann innebandyentusiast

Här har vi en kandidat som inte räds att ta ton i luciatåget. 

Hagforstjejen Lisa Persson har sjungit solo på både skolavslutningar och bröllop. Och stämman kommer också väl till pass när den här sanna innebandyentusiasten står i publiken och hejar fram favoritlaget Hagfors IF.

Det var Lisas mamma som utan Lisas vetskap anmälde henne till Värmlands Lucia.

– Först blev jag lite chockad, men snabbt kände jag att det är väldigt roligt att få möjligheten att delta i en sådan fin tradition. Jag har alltid gillat Lucia, säger Lisa.

Hon lovar att hårdplugga luciasångerna fram till den 13 december, det var trots allt några år sedan hon gick med i ett luciatåg.

– Jag är inget proffs, men jag tycker att det är jättekul att sjunga, säger Lisa.

När det var dags för gymnasievalet bestämde sig Lisa för entreprenörslinjen på John Bauergymnasiet i Karlstad – det var dags att pröva på livet utanför Hagfors gränser. Hon har lärt sig att klara sig själv och är en självständig tjej som just nu förfogar över 34 kvadratmeter helt inredda i vitt, på Herrhagen.

– Det är skönt att ha något eget, saknar jag mamma och pappa är det bara att sätta sig på bussen, säger Lisa.

Och det blir en hel del resor hem till Hagfors. För tre år sedan la Lisa själv innebandyklubban på hyllan men hon är fortfarande en högst aktiv supporter av kompisarna i Hagfors IF.

– Senast i går när jag såg en match blev jag sugen på att börja igen, vi får se. Det krävs nog några turer i joggingspåret först, säger Lisa och skrattar.

Är hon inte i idrottshallen är chansen stor att du kanske stöter på henne på stan. Mode och shopping är stora intressen, liksom smink och bloggar. Lisa följer flera stycken och har också en egen. Efter studenten i vår är planen att resa utomlands och jobba som au-pair i ett år eller två.

– USA lockar. Jag vill gärna prova på något annat och skaffa mig nya erfarenheter innan jag fortsätter att plugga, säger Lisa.

Igår var en sån där skön dag, fick veta praktikplatsen jag ska vara på. Indiska blir det i stan och det ska bli så kul :-)

Sen var det bara en riktig softdag. Sov hur mycket som helst och sen så städade jag lägenheten och mös. all by myself. Det var skönt! Så nu har jag en så himla fin lägenhet, förutom att jag rotade fram alla kläder förut och åt frukost snabbt men det blir lätt att få bort.

Igår tog jag även en välbehövlig promenad och hade Matilda i telefonen. Behövligt båda två.
Idag kommer hon till mig och jag är överlycklig.

Behöver lite ensamtid med henne. Miss uuu!!

Grattis på födelsedagen, jag saknar dig. Jag saknar dig så himla mycket.

Jag älskar dig

As we go on, we remember
All the times we, had together
And as our lives change
From whatever
We will still be, friends Forever